Take these broken wings...

Jag har nu varit en hårt arbetande människa i fyra veckor, vilket också är anledningen till att det inte hänt så mycket här den senaste tiden. Jag har lärt mig jättemycket, insett att jag måste lära mig mycket, mycket mer för att göra ett bra jobb, och träffat massa nytt folk. Jag har nu gått in i det andra stadiet av utbildningen, jag sitter i Trainee och tar samtal. Skillnaden från att jobba på riktigt är att vi nu sätter kunderna på hold hälften av tiden i samtalet för att fråga någon av våra hjälpare som faktiskt kan någonting om det vi håller på med. Hittills har det gått ganska bra, men jag har kass statistik eftersom jag är väldigt dålig på den ädla konsten av att koppla vidare, som Johan (en av dem som hjälper oss) hela tiden påpekar. Resultatet blir långa, komplicerade samtal med mycket efterarbete; allt som är fel.

Jag och mitt lokalsinne har även varit ute på nya äventyr. En regnig kväll skulle jag hämta min syster på busssationen i Karlskoga för att sedan åka vidare till Kristinehamn för att hämta min andra syster och hennes kompisar. Jag tyckte inte att det skulle vara så svårt att hitta till busssationen, trots att jag aldrig varit där. Mycket riktigt var det inte svårt, men jag fick stanna på en mack och fråga... I Kristinehamn valde vi fel avfart, och det visste jag. Resultatet blev ändlöst irrande på måfå tills vi hittade Statoil och kunde lokalisera oss.
I onsdags sov jag mig igenom bussresan så till den grad att jag helt missade vart jag skulle av och fick leta mig genom ett snöblaskigt Karlskoga från Bussstationen. Jag kunde tagit den enkla, långa vägen och följt skyltarna, men återigen trodde jag att mitt stackars lokalsinne skulle klara detta styrkeprov. Jag fick fråga en stackars tonårskille på väg till skolan som antagligen inte visste var han var, först när jag frågade efter bensinmackarna kunde han svara hur jag skulle gå. Det visade sig att jag i alla fall varit på rätt väg, och jag kom fram i tid, kall och med blöta fötter.

Trots att jag fortfarande inte vet vad jag gör här så har jag börjat se på livet på ett väldigt Coelhianskt sätt (se Paulo Coelho). Det som händer, det händer. Det viktiga är att man lyssnar till hjärtat, lär sig något och inte ignorerar tecknen på väg mot sitt livsöde. Jag har ju trots allt lärt mig väldigt mycket hela den här hösten, både om mig själv och andra. Just nu bara lever jag. Jag njuter av hösten, av frostglittriga höstlöv på marken när man går till jobbet, av mysiga innekvällar, av att vara hemma, av alla de små sakerna som vykort från vänner man tycker om. Allt detta går ganska bra, men stundtals (ofta i mörkret på bussen hem) fastnar jag i mina funderingar över vad allt detta ska leda till...

Idag har det snöat här i Karlstad för första gången i år. Jag blir lika lycklig varje gång snön kommer. Trots att jag vet att det snart kommer att smälta igen så kan jag inte låta bli att bli så där barnsligt glad över den första snön. Man vill bara springa ut, vända ansiktet mot himlen, blunda och räcka ut tungan och känna hur snöflingorna faller ned på ansiktet och smälter till små droppar. Ah, vinter! Är det inte underbart att den långa, kvalmiga sommaren äntligen är över?

En sång som har gått runt i mitt huvud de senaste veckorna får avsluta kvällens inlägg, och jag lovar att jag ska försöka att inte dröja lika länge med nästa inlägg...

Blackbird singing in the dead of night

Take these broken wings and learn to fly

All your life

You were only waiting for this moment to arise.

Blackbird singing in the dead of night

Take these sunken eyes and learn to see

All your life

You were only waiting for this moment to be free.