Hail the weathergods!

En fördel med att ha weather indicators på datorn är att man alltid vet vad det är för väder hemma i Karlstad, och därför ska jag passa på att diskutera vädret lite. Jag vet, väder är tråkigt, men vi fortsätter trots det att dra upp det i oändliga diskussioner.
Här har vädret gått från snö förra veckan till rena rama vårvädret den här veckan. Enligt min dator är det nu 10 grader (har ingen termometer) och solen skiner in genom fönstret. Vindarna är inte längre rivande kalla utan bara friska och svala. Jag är dessutom ganska säker på att temperaturen gick uppåt 13 grader i måndags. Härligt, härligt! I Karlstad är det tydligen minusgrader och moln...

En sak som man upptäcker rätt snart efter att man kommer hit är att folk inte kan konsten att klä sig enligt årstiderna. Folk är ute och springer i shorts och t-shirt i snö, igår såg jag en tjej i kort-kort och flip-flop (okej, det är varmt men inte så varmt) och en kille som satt bakom mig på en föreläsning hade shorts och t-shirt. Skottar (och många andra här) tål all kyla och bryr sig inte ens om att ta på sig en jacka.

Något positivt med vädret är att man nu kan sitta ute och äta lunch. De senaste två dagarna har jag suttit med en kompis på en bänk vid havet och ätit lunch utan att ens frysa. Man blir bara lycklig av sånt!

Men man får ta vara på lyckan så länge den varar, som min flatmate från Aberdeen säger;
"You haven't experienced Scottish weather until you've had four seasons in one day."
Jag väntar...

...och förresten, 2009 års nobelpristagare i litteratur blir Kazuo Ishiguro... :D

Roots

Jag vill dedikera detta blogginlägg till mina två läsare.

Nu har jag varit tillbaks i Sverige på lov mellan terminerna i några veckor. Det är skönt, men om jag ska vara ärlig saknar jag St Andrews med allt som händer, allt folk och att bara vara där. Jag har återigen börjat fundera på något som jag tidigare också tänkt mycket på eftersom jag flyttat fram och tillbaks mellan två kontinenter titt som tätt; vad är hemma? Eftersom jag skrev en uppsats om det i min exam i Social Anthropology så borde jag kanske kunna svara på det, but alas no. När jag var hemma under jullovet förvirrade jag ett antal personer med att säga att jag åker hem igen om några dagar, och sen skulle jag komma hem igen efter ytterligare tio dagar. Jag kallade både St Andrews och Karlstad för hem... Trots att jag inte bott i Skottland så länge känns det som hemma, men kanske inte lika mycket som i Karlstad. Där har jag numera vänner, mitt eget rum, jag känner igen stan och (hör och häpna) vet var allt finns. Dessutom har jag en plats där, ett mål och en mening. Kanske är alla dessa faktorer något som gör en plats till ett hem?

Många säger att i en alltmer globaliserad värld blir vi mer och mer rotlösa, men efter att nu ha bott i tre olika länder (eller ja, fyra om man räknar Frankrike) så tror jag att det är tvärtom. Man får lättare att sätta ner rötter och göra en plats till ett hem, och när man lämnar den platsen håller sig några av rötterna envist fast så att man till slut har många hem. Man blir inte rotlös, men kanske blir det lite svårare att växa fast någonstans...

"He is happiest, be he king or peasant, who finds peace in his home."
Johann Wolfgang von Goethe